Fem nya namn i skaran

I tidernas trettonde selektion har svensk fotbolls Hall of Fame utökats med ytterligare fem namn: "chefsideologen, den förste storvärvaren, den 'otekniske' eleganten som gjorde en osannolik resa, världens bästa målvakt och den store härföraren".

13:e selektionen 2015

#50 Carl Linde

Född: 4 april 1890. Död: 13 april 1952.
Spelare: IFK Göteborg 1908-1911.

Meriter: Ledare: Styrelseledamot SvFF 1921-1950, UK-ledamot (Uttagningskommittén) 1921-1936, ordförande 1937 ("förbundskapten": 2 vinster, 1 oavgjord och 5 förluster - kvalade in till VM 1938), ordförande, och chefsinstruktör, i TK/Tekniska kommittén 1931-1950.
IFK Göteborg: Ordförande 1920, sekreterare 1928-1930, kassör 1910-1911, klubbmästare 1917-1919 och 1921, adjungerad 1922 och revisor 1907. IFK Göteborgs förste ordförande i fotboll 1931-, lagledare/manager 1917-1922 Svenska serien: vinst 1916/1917, 1918 och 1919. SM: seger 1918, semifinal 1917 och 1920) och 1928-1936 (medalj alla nio åren, guld 1934/1935).

Övrigt: SvFF:s chefsideolog Carl Vilhelm Linde föddes i Malmö, men flyttade först till Göteborg och sedan till Uddevalla där han 1905 var med om bildandet av IFK Uddevalla. Han värvades 1908 till IFK Göteborg och ingick, som ettrig och snabb vänsterytter, i klubbens A-lag 1908-1911 – han spelade dock ingen match i Svenska serien. Han vann DM i fotboll och bandy med både IFK Uddevalla och IFK Göteborg.
"Ceve" var vår första stora fotbollsanalytiker och som ordförande, och chefsinstruktör, i TK kunde han genom sin position, och uppbackad av Idrottsbladet/IB utmana de gängse idéerna om spelutveckling och strategi. Genom att enrollera utländska tränare från främst Österrike, Ungern, men även England, innebar dessa kontinentala influenser att svensk fotboll utvecklades mer mot den centraleuropeiska.
Med hjälp av bl a: "Gurra" Carlsson och Harry Lundahl resulterade detta i en utbildning av tränarinstruktörer, vilket lade grunden till den svenska storhetstiden: VM 1938 4:a, OS 1948 1:a, VM 1950 3:a, OS 1952 3:a och VM 1958 2:a. Han inspirerade "Bill" Pettersson då denne införde det s k "Helsingborgssystemet".
Som representant för "Göteborgsskolan" kom han i konflikt med Stockholm, förbundet och Anton Johansson. Det utmynnade bl.a. i att Sverige (eftersom "Ceve" förlorade maktkampen med 13-3) inte deltog vid OS 1928.
"Ceve" låg bakom bildandet av flera förbund och föreningar i Göteborg och Skåne. Han bildade Göteborgsalliansen 1919 och Idrottsjournalisternas klubb i Göteborg 1922. Han var även en av initiativtagarna till bildandet av Svenska serien Division 1/Serieföreningen (sedan 1952 SEF).
"Ceve" var med och bildade Internationella bordtennisförbundet och var Sveriges första styrelseledamot. Han var Svenska bordtennisförbundets förste ordförande 1926-1928 och även styrelseledamot i AB Tipstjänst 1934-, AB Fotbollsstadion (Råsunda) 1937-, Svenska boxningsförbundet 1919-1920, Skånes bandyförbund, Skånska automobilklubben, Göteborgs brottningsförbund 1931-, Göteborg fotbollsförbund 1933- och ordförande i IFK Malmös fotbollssektion 1922-1928. Sekreterare i Bohuslän-Dals idrottsförbund 1906-1908 och i IFK Uddevalla 1905-1908. I de flesta sammanslutningarna var "Ceve" den stora organisatören. Dessutom var han tävlingsledare i diverse idrotter.
"Ceve" var en av Sveriges mest produktiva sportjournalister: redaktör för Nordiskt idrottslif 1911-1913 och gav ut tidningen Idrott 1914-1916. Han var IB:s Göteborgsredaktör 1916-1922 och 1929-, Malmöredaktör 1923-1928. Han skrev ett antal böcker bl a: "Allt om fotboll", "Pojkarnas fotbollsbok" och "100 moderna metoder för fotbollsträning". Han har dessutom ansvarat för inspelningen av idrottsfilmer.
"Ceve" var den som först implementerade idén om, och fick svensk fotboll med sig, att vi skulle arrangera VM 1954 eller 1958.

#51 Carl-Elis Halldén

Född: 17 oktober 1906. Död: 14 december 1982.

Ledare: Ledamot SvFF UK (uttagningskommittén) 1956-1961. IFK Norrköping: ordförande 1952-1955, kassör 1938-1947, lagledare 1939-1956.

Meriter: Svensk mästare 7 gånger 1942/1943, 1944/1945, 1945/1946, 1946/1947, 1947/1948, 1952 och 1956. Ett litet silver och två brons. Svenska cupen seger 1943 och 1945, finalister 1944 och 1953.

Övrigt: Märkt av polio som barn blev han i stället ledare. Först basade han Norrköpings Södra BK och var sedan mycket nära IK Sleipner, men några inom den åttafotades led var emot detta. I stället blev det IFK vilka då spelade andrafiolen i "Peking".

Tillsammans med Torsten Johansson och "Sigge" Andersson bildade man en välbalanserad trio som lyfte "Snoka" upp i Allsvenskan och ett par år senare i dess topp. Där blev man kvar under två decennier i hård konkurrens med "Nalles" ständige antagonist Eric Persson och dennes MFF.

"Nalle" inledde med att sanera IFK:s finanser. Därefter förändrade han sättet som klubben arbetade med spelarrekryteringen. Han vände bort blicken från läroverket, som varit IFK:s naturliga rekryteringsbas. Med polismästaren i ryggen, som blivande arbetsgivare för immigranterna, inledde han sina långa bilresor där han, inte enbart i ovan relaterade orter, genom sitt väl utbyggda kontaktnät "snokade" efter nya och okända talanger vilka tog sig hela vägen till blågult.

Även om det de facto var Johansson som var ansvarig för tränarrekryteringarna, så var det under "Nalles" ledarskap som IFK enrollerade tränare från Österrike och Ungern. 1930-talets stora producenter av framgångsrika tränare: Karl Adamek blev kvar i sex säsonger medan hans föregångare Lajos Czeisler stannade i hela åtta säsonger innan locktonerna från AC Milan blev för starka.

#52 Kurt Axelsson

Född: 10 november 1941. Död: 15 december 1984. Moderklubb: Rännbergs IK. Allsvenska klubbar: GAIS 1964-1967 (71 matcher/ 0 mål). Proffsklubbar: Club Brugge KV 1967-1973 (119/4) och AS Oostende 1973-1976 (71/0). Landskamper: A 1966-1971 (30/0).

Meriter: VM 1970 9:a (3/0). Belgisk mästare 1972-1973, silver 1967/1968, 1969/1970, 1970/1971 och 1971/1972. Belgisk cupmästare 1968 och 1970. Stor Grabb 1967.

Övrigt: Kurt Axelsson har stått för en av de mest remarkabla utveck-lingarna inom svensk fotboll. Från att vara "en i mängden" i division VII till att vara en stark kandidat till världslaget.

På sju år gick Kurt från att vara utslängd på vänsterkanten i div IV, "där han gjorde minst skada", till att med sitt gedigna spel vara given i svenska landslaget. I en av sina första matcher i landslaget höll han, som markerande innerback, Pelé i strama tyglar. Året efter blev han belgisk cupmästare och profilerade sig som en av ligans ledande profiler.

Karriären inledde han med att vara "en i mängden" i Rännbergs IK i division VI och VII. Han gick vidare till IFK Sunne i division IV. 1960 var han bara reserv i division III.

Trots det sökte han sig till Norrköping där IFK visade sitt ointresse. I stället blev det IK Sleipner i division II och III. Sedan "gick han på sjön" och gick i land i Göteborg, men även där var det lokala IFK-laget ointresserade. Det blev i stället hos GAIS som utvecklingen genast tog en, under 1964, närmast rekordartad fart. Efter viss tvekan hade han accepterat att spela libero, vilket ganska snabbt fick FK Orvar Bergmark att uppmärksamma honom.

1965 inbjöds Kurt, Roger Magnusson och Roland "Rimbo" Lundblad till en träningssejour hos CR Flamengo av vilka han fick ett kontraktsförslag.

Han lockades till spetsknypplarstaden där han snabbt förtjänade epitet: Kungen av Brügge. Vid VM 1970 imponerade han stort. Så stort att det ansågs att om Sverige hade avancerat vidare från gruppspelet så hade han kommit med i världslaget.

Ett hjärtfel gjorde att han tvingades skifta profession till tränare. Efter tre säsonger som spelande tränare i AS Oostende blev han tränare i KV Kortrijk.

Till en början tycktes han spelstil vara en kombination av kantighet och otekniskhet, men fram växte succesivt en briljant spelare av ren världsklass. Trots sin, för en mittback, relativa kortväxthet – 178 cm – så kunde han genom sin spänst och framväxande tekniska briljans dominera straffområdet.

Endast 43 år gammal rycktes Kurt Axelsson alldeles för tidigt bort då han omkom i en trafikolycka.

I landslaget var Björn Nordqvist given och i 26 av Kurts 30 landskamper bildade de mittbackspar. Kurts meste konkurrent var Krister Kristersson.

#53 Elisabeth Leidinge

Född: 6 mars 1957. Moderklubb: GIF Sundsvall. Allsvenska klubbar: GIF Sundsvall 1978 (14/0), Jitex BK 1979-1991 (245/0) och Malmö FF 1992-1995 (87/0).
Landskamper: A 1974-1995 (112 matcher/0 mål).

Meriter: VM inoff 1988 silver (5/0), VM 1991 brons (5/0) och VM 1995 5:a (4/0). EM inoff 1979 brons (3/0), EM 1984 guld (2/0), EM silver 1987 (2/0), EM 1989 brons (2/0) och EM 1995 silver (1/0).
Svensk mästare 1979, 1981, 1984, 1989, 1993 och 1994. 15 medaljer på 17 säsonger (6 guld, 1 silver, 1 stort silver, 4 små silver och 3 [delade] brons). Svensk mästare inomhus 1989, 1991 och 1992 (final 1990). Svenska cupen 1981, 1982 och 1984, final 1987 och 1989. Årets fotbollstjej 1983, Stor tjej 1979, Diamantbollen1991.

Ledare: Riksinstruktör SvFF från början av 1980-talet-1991. Administratör och målvakts-tränare Malmö FF ungdoms- och juniorlag 1992-2005. Administratör och målvaktstränare Sundsvalls DFF (f d GIF Sundsvall) 2006-.

Övrigt: Tillhörde den första generationen damfotbollsspelare. Startade med några kamrater damfotbollen i GIF Sundsvall 1970. Spelade för Kema Nords KF 1972 men återvände till Giffarna. Redan året efter landslagsdebuterade hon som 17-åring i Sveriges tredje landskamp (på en straff släppte hon in Sveriges första mål någonsin). Efter 22 (!) säsonger i landslaget avslutade hon, 38 år gammal, karriären på Olympia i Helsingborg. Det skedde då Sverige förlorade VM-kvartsfinalen mot Kina på straffar. Elisabeth vann 72 medan hon bara förlorade 20 av sina 112 landskamper.

Årets fotbollstjej 1983. Hon var världens bästa målvakt med få svagheter förutom möjligen utsparkarna. Hon tilldelades Diamantbollen 1991. Hon höll då flera gånger kvar Sverige i VM-turneringen.

#54 Patrik Andersson

Född: 18 augusti 1971. Moderklubb: Bjärreds IF. Allsvenska klubbar: Malmö FF 1989-1992 och 2004-2005 (109/12). Proffsklubbar: Blackburn Rovers FC 1992-1993 (12/0), Borussia VfL Mönchengladbach 1993-1999 (154/10), FC Bayern München 1999-2001 (37/1) och FC Barcelona 2001-2004 (19/0).
Landskamper: A 1991-2002 (96/3), 41 som lagkapten. OS 1990-1992 (20/4), J (15/6) och P (20/10). Se även Landslagsdatabasen.

Meriter: VM 1994 brons (7/0), VM 2002 13:e (0/0), EM 1992 delad 3:a (3/90), EM 2000 14:e (2/0), OS 1992 5:a (4/1), VM U20 1991 10:a. Svensk mästare 2004, stort silver/serieseger 1989 och brons 1991. Vinst Champions League 2001, tysk mästare 2000 och 2001, tysk cupmästare 1995 och 2000 och spansk vicemästare 2004. Bragdguldet 1994, Jerringpriset 1994, Guldbollen 1995 och 2001, UEFA:s världslag 2001 århundradets elva i Malmö FF och Borussia Mönchengladbach, århundradets landslag.

Övrigt: Efter den samspelta duon Glenn Hysén och Peter Larsson hade Sverige inte haft ett stabilt och kontinuerligt mittbackspar – även om Patrik spelade ihop med "Janne" Eriksson under EM 1992. I fyra träningslandskamper inför VM 1994 testade Tommy Svensson att spela den brytsäkre strategen och fältherren Patrik Andersson ihop med den snabbe Joachim Björklund - en kombination som föll väl ut.

Även om man under åren testade andra kombinationer så föll man ändå, vid totalt 60 tillfällen, tillbaka på den närmast kompletta mittbacksduon – ett av världens bästa.

Under tiden i Barcelona drogs han med stora skadeproblem. Därför blev det, under 2½ säsong, bara 19 matcher och han tvingades bl a avbryta VM 2002. Hemma i Malmö skadades han, redan efter 10 matcher, ännu en gång allvarligt. Det ledde på sikt till att han tvingades avsluta sin karriär.

Biografierna författade av Owe Fröberg, SFS